onsdag 28 september 2011

Så mycket kostar ett körkort? Svar A...

Vägen till att ta körkort är otroligt snårig, jobbig och dyr. På vissa punkter förstår jag byråkratin, säkerhet framför allt, ja visst. I andra fall blir jag så arg att jag bara vill ge upp och tro mig det har jag gjort ett antal gånger nu. Men efter ett tag, oftast ett halvår tar jag tag i saken igen.

Det första som stör mig är att det kostar så otroligt mycket. Vilket gör att det faktiskt är omöjligt för många att ta körkort om man inte vill dra på sig skulder eller om man inte, som jag, har en otroligt snäll mormor. Det är kostnader för tillstånd, obligatoriska kurser och så måste man ju nästintill köra på körskola för att bli godkänd på förarprovet.
Om man nu tycker att säkerheten är så viktig att man lägger till riskkurs efter riskkurs, varför görs det då inte finnas en bedömning på om man faktiskt är mogen nog att köra bil? Det skulle jag faktiskt kunna betala för.
En annan underlig sak som berör pengafrågan är varför alla körskolor är privata. Varför finns det inte ett enda statligt alternativ? Att företag är ute efter att gå med vinst är väl ingen hemlighet och inte heller skamligt, men varför kan jag då inte få ett alternativ att välja utbildning som faktiskt bara har som syfte att utbilda och att gå runt ekonomiskt.

Det andra som jag har problem med är examinationsformerna. Kunskapsprovet har jag i regel inget problem med förutom den lilla detaljen som för mig är ett väldigt problem. Jag har inget sifferminne. För mig är det i princip omöjligt att memorera hur många som dör i trafiken varje år, hur många viltolyckor som sker, hur procent av de som dör i trafiken som är män och så vidare. Och på vilket sätt är dessa siffror relevanta. Nu menar jag inte att informationen inte är relevant. Utan siffrorna, om det är 35 000 eller 20 000 viltolyckor? Det viktiga är väl att veta att det är sjukt många. Det jag ifrågasätter är faktiskt vilken kunskap som faktiskt är relevant.
Och nu till momentet som jag fasar för... Uppkörningen! Nu har jag aldrig kört upp, men det är för mig konstigt att bli bedömd utifrån relativa faktorer. Alltså en övning som jag klarar på ena uppkörningen kan jag faktiskt kugga på nästa, inte sant? Har man bedömts på ett moment och klarat av det så borde man rimligtvis vara godkänd på det. Om inte så faller hela bedömningsgrunden för uppkörningen. Eftersom man nu bedömer förmåga som faktiskt är beroende på situationer så borde man det faktiskt ingå en omkörning (omprov, ordvits) då man återigen ställs inför de övningar som man misslyckades med.

Och för att återgå till frågan om kostnaden så är det skamligt att det faktiskt ska bero på inkomst huruvida personer har rätt till att lära sig att köra bil. Det enda positiva är att det faktiskt är färre unga som tar körkort idag. Dock vore det mycket bättre om den siffran berodde på att körkort inte vore nödvändigt längre.

tisdag 27 september 2011

Rulla fram

Nästan all min lediga tid går för tillfället åt till att plugga körkortsteori. Jag måste ha ett körkort av en anledning och den heter jobb. Annars är jag inte alls lockad av att ha ett. Visst att det kan vara kul att köra bil, men av principskäl så skulle jag kunna avstå det roliga för jag har ju inget behov av ett körkort. Jag bor i stan och kan faktiskt cykla, gå eller åka kollektivtrafik om jag ska någonstans. Men nu är det ju så att många redaktioner anser att man ska ha ett körkort, så då får jag bita i det sura äpplet. 

fredag 16 september 2011

Vill inte bliva stur


Nu har ytterligare ett år gått. Åldern tickar upp och igår fyllde jag 22 år. Jag funderar över när jag kommer vara till lags med att bli äldre? Det känns klyschigt men skulle jag kunna stoppa tiden ett tag skulle jag göra det nu. För även om allt inte är perfekt är det rätt härligt att faktiskt kunna skylla saker på att man är ung. 
Fler inlägg om åldernojja kommer. Jag lovar. 



Michaela 15 år

Michaela 22 år

torsdag 8 september 2011

Nu har jag kommit ifrån bloggtorkan. Bara efter ett inlägg känns det som världens naturligaste sak att skriva om min vardag igen.

Ibland råkar jag ut för tidsglapp. Helt plötsligt får jag en eller två helt oplanerade timmar mellan två aktiviteter. Jag har inte mycket övers för tidsglappen. Helst av allt vill jag att dagen ska flyta på med aktiviteter som avlöser varandra. Ofta blir jag stressad av bonustiden eftersom det inte känns så där effektivt.

Idag fick jag några timmar över mellan den trevliga lunchen med mina vänner och jobbet. Eftersom det regnar ville jag inte åka hem. Istället så slog jag mig ner i en fåtölj på biblioteket med en av mina favorit böcker En världshistoria i 10 1/2 kapitel.





Myten om möjligheterna

Jag har alltid känt mig trygg i skolan och har alltid identifierat mig som, antingen plugghäst i mina yngre dagar, och de senaste åren som student. Nu är jag inte längre student. Det innebär att jag måste omdefiniera min egen existens och vardag till mångt och mycket.
Därför sitter jag nu här när hösten kommer smygande utan en vardag. Vanligtvis skulle en ny termin börjat och mycket av min tid skulle ha ägnats på tåg och i Stockholm. 
Men nu har kommit till den punkten som jag har trånat efter: jag kan göra vad som helst! Möjligheterna är oändliga, eller?

Jag skulle kunna räkna upp minst fem saker som jag skulle kunna tänka mig att göra. Dock känns alla dessa punkter mer eller mindre omöjliga. Först och främst krävs det pengar för att överleva. Då pratar jag inte om pengar i överflöd, men jag har ett behov av att ha ett boende. Dessutom kan det faktiskt vara bra att äta då och då.
Under sommaren har min tid ägnats åt att skriva personliga brev, slipat på CV:et och luskammat internet på eventuella anställningar. Tanken om att jag kan göra vad som helst har hela tiden varit avlägsen. Istället har jag kämpat för att kunna tillfredsställa de första stegen i Mazlows behovstrappa.
Nu har jag fått ett extrajobb. Det är inget som generar stora summor, men det är något som jag med mycket slit förhoppningsvis kan betala hyra och lite mat med.

Och nu ska jag klura ut vad jag ska göra i framtiden.