"Jag har nog tappat den där jag inte minns att jag varit"

Jag alltid sett Kanin som en kvinna/tjej. Tydligen så är han inte det.




Jag identifierade mig med Nasse. Liten och rädd.






Vi tittar på Nalle Puh till middagen. Sen men kanske en nödvändig förklaring

Stress

Det var länge sedan som jag kände mig så här stressad. Just nu är jag mitt i slutspurten av mitt projekt och jag sitter bland massa utskrifter markerade med rött. Det är marginaler, ord och meningar som ska ändras. Det är mycket smått och det tar tid. Dessutom ska jag förbereda en presentation av arbetet. Jag var inte det minsta nervös inför "pitchingen", fram tills igår. Då fick vi ytterligare riktlinjer och vi fick höra ord om hur viktigt det är. Jag måste fundera ut vad som är speciellt med mitt reportage, artikel och krönika, presentera det inför personer som inte har läst arbetet. Dessutom har jag tidspress. Klockan fem måste jag i väg och jag börjar klockan nio imorgon, vilket innebär att jag inte kan sitta ikväll.

Jag kan även tillägga att jag är trött på texterna nu. Efter att ha läst dem säkert minst 100 gånger så kan jag dem utantill och jag vill bara säga hej då.

Det blev pannkaka av alltihop

Jag skulle göra våfflor igår och lånade därför mammas våffeljärn. Efter ungefär en timme med järnet på och då det inte blev varmare så lade jag ner. Istället stekte jag pannkakor imorse, eller våfflor i pannkaksform.

Världen

Det finns vissa saker som inte går att greppa. Efter den 10 juni så är jag fri, eller det beror ju på hur man definierar fri. Men det finns egentligen inga måsten förutom att överleva. Alltså fixa ett jobb och ha en hållbar ekonomi. Sedan är det fritt. Jag kan göra i princip vad jag vill. Den här valfriheten skrämmer skiten ur mig. Vad borde jag göra? ... eller... Vad vill jag göra?

Jag vill ut i världen, snart, men den är så stor. Jag gick häromdagen in på google maps för att hitta ett passande resmål. Det resulterade i att jag kliade mig i huvudet och stängde ner datorn. Det är ju helt omöjligt att bestämma sig. Det är helt enkelt för många val.

Jag har alltid varit dålig på rubriker

Det är möjligt att jag bara är sentimental. Att jag genom att läsa de texter jag nyss hittade färdas tillbaka till en annan tid och en annan plats. De texter som jag nyss hittade minns jag knappt att jag skrev. Vissa minns jag, andra minns jag inte alls. Jag kollar om det är min signatur under, och det är det, men jag minns dem inte. Jag minns knappt mig själv. Det är nog sentimentalitet.

Det är korta noveller och det är dikter. Jag kan inte avgöra om de är bra eller inte. Jag kan inte sudda ut författaren även om jag inte minns de stunderna jag skrev, men det var jag. Hur ofattbart är det inte, att bara glömma. Vissa av dem är skoluppgifter, fast är väldigt utlämnande för att vara det. Andra är bara skrivna ändå.

Jag vet inte hur jag ska förhålla mig till dem. Om jag ska skriva under dem ytterligare en gång, eller om jag ska lämna dem i en mapp. Men det är något med de här texterna. De väckte något i mig som jag trodde var borta. Det är knappt att jag vågar testa om det fortfarande finns i mig det blir en ångest av en sådan skaparprocess - ett personligt prov.

Förmiddag i solen

Jag låtsas att det är vår och ignorerar den sista snön på uteplatsen. Jag dricker kaffe och läser feministiska klassiker. Ivy äter gräs och petar på grenar och nosar på det mesta. Det är en bra förmiddag och jag njuter av att inte ha tusen saker att göra.

Varför denna lathet?

Det var länge sedan jag skrev någonting vettigt på bloggen eller i alla fall något innehållsmässigt bra. Jag ber om ursäkt. Senast var väl inlägget "Om ideal" (här) och innan det var det i, hör och häpna i januari, om Uppdrag granskning.

Jag hade ett löfte när jag startade bloggen, ett löfte om att aldrig skriva något onödigt. Ja... Det gick ju bra. Helt ärligt vore det i princip omöjligt att underhålla en sådan blogg, i alla fall när jag har fullt upp. Det är ju därför som det har varit så många "nu gör jag detta"-inlägg, mitt examensarbete har varit prio nummer ett. Fast det innebär inte att jag inte tycker något om saker och att jag inte har ett behov av att skriva av mig.

Efter att ha fått ett nästan sjukligt begär av Newsmill tycker jag minst tre saker per dag. Jag är nog bara för lat för att skriva ner dem. Precis som att jag har många åsikter om texterna jag läser för kvällskursen Feminismens klassiker. Varför jag inte skriver ner dessa beror nog också på lathet. Förhoppningsvis kan jag bryta den här onda cykeln av lathet och skriva ner det. Folk i min närhet kommer då slippa lyssna på mina åsikter om genus, feminism, politik, religion, djurrätt och journalistik med mera.

Bara för att visa en rolig bild och slippa posta den i ett eget inlägg.

Ibland händer det

Horoskopet har rätt för en gångs skull. Examensarbetet är klart och inlämnat. Jag fixade det och är mäkta stolt och på väldigt bra humör. Idag ska jag äta glass!

Tisdag

Nu har jag köpt tidskrifter för allt för mycket pengar, men det är ju för studiesyfte och för min också i och för sig.
Nu ska jag läsa kursares texter, kolla layout och dricka min gigantiska kaffe.

The Walking Dead

Jag har velat se serien The Walking Dead ett tag nu. Jag borde inte ha sett första avsnittet igår. Trots att jag kollade på Svärdet i stenen bara för att ändra psyket innan läggdags blev det en natt med mardrömmar. Det var The Walking Dead kombinerad med kärnkraftskatastrofen i Japan. Det blev halv verkligt. Jag vaknade klockan fem imorse och kunde inte somna om, fast vågade inte vara vaken heller. Det var ju så spännande att jag vill se mer, fast undrar om det är värt det?

Ibland är han det bästa

Det behöver inte vara 14 februari för att visa uppskattning.

Till våren

Den här låten är min nya favorit. Jag blir glad, pepp och hoppar runt i lägenheten och dansar. Töntigt men sant. Den passar perfekt nu när våren verkar vara på väg. Nu ska jag och träna.

Loppisfynd

Nej men en sjal till. Välkommen till familjen.

Mys

Egentligen skulle jag göra lite annat nu på förmiddagen, men när Ivy är så gosig att hon hoppar upp i ens knä får allt annat vänta.
Igår hade jag dessutom en jättetrevlig kväll med nära vänner och sjukt god vegetarisk lasange. Den innehöll bland annat babyspenat, soltorkade tomater och chevré. Mums. Ska göra den igen, snart.

Skriver

Jag sitter på juridiska biblioteket och blickar ut över domkyrkan. Skrivandet flyter på bra här och dessutom skadar inte att jag blir bjuden på choklad och att termoskaffe är underbart gott och håller sig varmt längre än dyrt köpekaffe i pappersmugg. Dock skulle jag vilja ha en mugg i sådan hämt-design, för det finns inget godare att dricka ur.

Nu har jag i alla fall utkast till alla texter. Så nu är det korr och bearbetning på schemat. Måtte det bli bra.

Gårdagens

Igår gjorde jag i ordning kycklingklubbor i mango chutney.
Först la jag kycklingen i marinad av mango chutney, soya, salt, peppar och olivolja. Sedan slängde jag grovt hackad paprika och lök på en plåt och la sedan på kycklingen. Sedan in i ugnen på 220 grader till kycklingen är klar.
Till sås använde jag mig av skyn och matlagningsgrädde. Och jag serverade med ris.

Vår?

Jag är väldigt pessimistiskt till alla lovrop om att våren är på väg. Inte för att jag inte uppskattar solen och lite mindre snö, men jag förväntar mig att det kommer börja singla snö från himlen vilken dag som helst. Fast jag slipper det gärna.
Däremot ser jag fram emot att använda min cykel, för snart behöver jag inte ens gräva fram den.

En gång i Borlänge

I fredags åkte jag till Borlänge för att göra intervjuer och iakttagelser till mitt reportage. Det var spännande eftersom jag aldrig har varit i Borlänge.

Dagen började med att jag tog en kaffe på ett café och förberedde mig på dagens första intervju. Intervjun genomfördes på caféet och allt gick bra. Det var intressant.

Sedan började min färd till en nedlagd skola som idag används för moskéverksamhet. Efter en del missförstånd, satt jag till sist med på fredagsbönen och hade två givande intervjuer med imamerna.

Sedan gick jag vilse på väg till stadshuset. Men till sist hittade jag och intervjuade en kommunpolitiker.

Sedan gick jag till stationen bokade om min biljett till ett tidigare tåg. Eftersom jag hade en timme över gick jag till Kupolen, och handlade två par byxor á 49 kronor. Det var jag förtjänt kände jag.

Väl i tillbaka i Uppsala gick jag förbi affären och köpte gräddfil och läsk och glömde chipsen. När jag kom hem somnade jag.

Utskrift.

Jag lyckades med att skriva ut en katt. Dagens bedrift. Får jag vara ledig nu?

Om ideal

Det här är något jag har tänkt att skriva länge. Fast inte allt för länge, för det var inte för så länge sedan som jag insåg hur det var.

Det finns vissa grundsaker som vi måste vara överens om, till exempel att män och kvinnor är lika mycket värda och att det egentligen inte finns något som skiljer oss åt som personer. Ni som tror annorlunda kan till exempel läsa den här debattartikeln.

Nu till saken.

Det finns en modell om hur vi ska vara. Inte bara om hur vi ska vara som människor utan även hur man ska vara som kvinna och som man. Strukturer som gör att vi behandlas och behandlar varandra olika och förväntar oss att vara sådana. Vanligt i reklamfilm är att kvinnan ska ta hand om barn, tvätt och där på vara utan hår förutom på huvudet, där ska håret vara långt. Kvinnan ska även se ut på ett visst sätt och bete sig på ett visst sätt och även om mannen finns sådana mallar. Mannen dricker öl, rakar sig och får kvinnor, borrar och sågar och då och då går han med andra män i grupp till dramatisk musik.

Reklamen är bara ett exempel som säger åt oss hur vi ska vara som personer och människor. Jag ska se ut och agera på ett speciellt sätt för att bli accepterad för den person som jag är.

Dessutom förväntar jag mig att bli denna person. Det är här som polletten trillade ner för mig. Det finns attribut som jag som kvinna förväntas ha enligt samhället, en modell jag förväntas att passa i. Vad händer då om jag inte kan identifiera mig med den här modellen, är jag inte kvinna då? Är det fel på mig eller på dessa strukturer som vill stöpa mig i en viss modell.

En miniatyr av en byggnad ställs fram för att visa på att det här ska vi bygga. Modellen visar en smal och ringlande byggnad. Alla i rummet nickar instämmande och beslutar att så här ska byggnaden se ut. Nu kan bygget påbörjas. Det tar lång tid och till sist står bygget klart, men byggnaden är inte alls smal och ringlande som modellen utan den är snarare fyrkantig. Då antar man att något har gått fel och man blir besviken. Det blev inte alls som man hade förväntat sig.

Det är liknande med ideal och modeller. Jag växer upp och strävar efter ett visst ideal om hur jag ska se ut och vara. Efterhand märker jag att något har gått fel. Låren ser inte ut som låren ska. Håret är inte alls så där luftigt som det ska. Och jag kan inte ens baka, som jag borde kunna?!

Vi känner att vi inte räcker till. Hur långt är vi beredda att gå för att rätta till oss själva för att passa in i modellen?