Rulla fram

Nästan all min lediga tid går för tillfället åt till att plugga körkortsteori. Jag måste ha ett körkort av en anledning och den heter jobb. Annars är jag inte alls lockad av att ha ett. Visst att det kan vara kul att köra bil, men av principskäl så skulle jag kunna avstå det roliga för jag har ju inget behov av ett körkort. Jag bor i stan och kan faktiskt cykla, gå eller åka kollektivtrafik om jag ska någonstans. Men nu är det ju så att många redaktioner anser att man ska ha ett körkort, så då får jag bita i det sura äpplet. 

Vill inte bliva stur

Nu har ytterligare ett år gått. Åldern tickar upp och igår fyllde jag 22 år. Jag funderar över när jag kommer vara till lags med att bli äldre? Det känns klyschigt men skulle jag kunna stoppa tiden ett tag skulle jag göra det nu. För även om allt inte är perfekt är det rätt härligt att faktiskt kunna skylla saker på att man är ung. 

Fler inlägg om åldernojja kommer. Jag lovar. 

Michaela 15 år

Michaela 22 år

Nu har jag kommit ifrån bloggtorkan. Bara efter ett inlägg känns det som världens naturligaste sak att skriva om min vardag igen.

Ibland råkar jag ut för tidsglapp. Helt plötsligt får jag en eller två helt oplanerade timmar mellan två aktiviteter. Jag har inte mycket övers för tidsglappen. Helst av allt vill jag att dagen ska flyta på med aktiviteter som avlöser varandra. Ofta blir jag stressad av bonustiden eftersom det inte känns så där effektivt.

Idag fick jag några timmar över mellan den trevliga lunchen med mina vänner och jobbet. Eftersom det regnar ville jag inte åka hem. Istället så slog jag mig ner i en fåtölj på biblioteket med en av mina favorit böcker En världshistoria i 10 1/2 kapitel.

Myten om möjligheterna

Jag har alltid känt mig trygg i skolan och har alltid identifierat mig som, antingen plugghäst i mina yngre dagar, och de senaste åren som student. Nu är jag inte längre student. Det innebär att jag måste omdefiniera min egen existens och vardag till mångt och mycket.

Därför sitter jag nu här när hösten kommer smygande utan en vardag. Vanligtvis skulle en ny termin börjat och mycket av min tid skulle ha ägnats på tåg och i Stockholm. 

Men nu har kommit till den punkten som jag har trånat efter: jag kan göra vad som helst! Möjligheterna är oändliga, eller?

Jag skulle kunna räkna upp minst fem saker som jag skulle kunna tänka mig att göra. Dock känns alla dessa punkter mer eller mindre omöjliga. Först och främst krävs det pengar för att överleva. Då pratar jag inte om pengar i överflöd, men jag har ett behov av att ha ett boende. Dessutom kan det faktiskt vara bra att äta då och då.

Under sommaren har min tid ägnats åt att skriva personliga brev, slipat på CV:et och luskammat internet på eventuella anställningar. Tanken om att jag kan göra vad som helst har hela tiden varit avlägsen. Istället har jag kämpat för att kunna tillfredsställa de första stegen i Mazlows behovstrappa.

Nu har jag fått ett extrajobb. Det är inget som generar stora summor, men det är något som jag med mycket slit förhoppningsvis kan betala hyra och lite mat med.

Och nu ska jag klura ut vad jag ska göra i framtiden. 

Den 26 juli

Andra dagen på jobbet är slut och jag hann hem före regnet. Nu gör jag vardagliga sysslor, så som att städa, tvätta och betalar räkningar. Samtidigt lyssnar jag på Sommar i P1.
Podcasts är nog det bästa som har hänt på flera år. Jag måste medge att jag aldrig har varit en radiomänniska. Tv:n har alltid lockat mer, tills nu. Visst finns det flera tv-serier som ligger mig varmt om hjärtat, men radion har växt. Det är märkligt hur ljud och röster kan skapa sådana miljöer och känslor.
Sommar i P1 är oftast väldigt känslosamt och jag kan erkänna att jag inte lyssnat på alla program, men av de som jag har lyssnat på har jag några favoriter (som jag faktiskt lyssnat på mer än en gång). Mark Levengood,Clara Lidström, Jason Diakité och Lars Ohly.
Men ibland vill man ju bara ha roligt och då lyssnar jag på Filip och Fredriks podcast.

Som första dagen i skolan

Det finns dagar som man aldrig glömmer och oftast följer de efter en natt då man sovit otroligt oroligt. Den här natten kommer att vara en sådan. Imorgon börjar jag mitt första jobb som reporter. Ska jag vara helt ärlig så är det ett tre veckors vikariat, men det är ett arbete som journalist. Mitt första och som jag dessutom får betalt för. Det är stort för mig. Ett första steg i karriären, något som är obetydligt för alla andra förutom för mig.
Nu kör jag!

Ambivalens

Siggefora.

I måndags åkte jag ut till pappas landställe. Med mig hade jag min älskade Ivy. Syftet med vistelsen var att jag skulle måla husknutar och fönsterkarmar. Oj, som jag har skrapat färg och målat.
Ivy såg sin första ekorre och jag lyckades sista dagen ta ett dopp i sjön.
Första dagen när jag stod där och skrapade färg tänkte jag att lantliv kanske ändå är något för mig. Fast när getingarna surrade om kring mig och spindlar och väv började ramla ner på mig ändrade jag mig något. Dagen efter då nyhetensbehag borta var så längtade jag till staden. Hur mysigt det än kan vara på landet. Att sova i blommiga lakan och känna doften av min lilla pälsboll som varit ute på äventyr är underbart just eftersom det inte är vardag.
Igår återvände jag till Uppsala med målarfärg under naglarna.

Den ofrivillige turisten

Några av mina favoritplatser råkar vara turistställen. Bland annat i stan vid domkyrkan och i Gamla Uppsala. Idag gick jag en promenad förbi högarna i Gamlis och stötte på både getter och turister.
Det var varmt och det spreds en doft av smultron när man gick på de smala skogsstigarna. Även om jag för det mesta uppskattar asfalt och byggnader kan jag medge att skog och öppna fält har sin charm.

Karpathos.

Jag drog till en grekisk ö och bara kopplade av i en vecka. Nu är jag tillbaka i ett sommarvarmt Uppsala. Fler bilder och berättelser om Karpathos kommer förhoppningsvis inom kort.