2000-talets utopi

Gårdagens diskussion om feminism och genus med mera fick mig att tänka efter. Svenska dagbladets artikel om att 9 av 10 som tar ut vårdnadsbidrag är mammor fick mig att tänka ytterligare. Förutom att fastslå att jag faktiskt tänker har jag kommit fram till något.
Jämställdhet är något av 2000-talets utopi. Socialismens tid är förbi och lika så är drömmen om Shangri-La. Nej nu är det genus/feminism/jämställdhetsutopins era.

Jag är absolut för att män och kvinnor ska tjäna lika mycket för lika utfört arbete. Lika fel tycker jag också det är att kvinnodominerande yrken har blivit lågstatus och underbetalda arbeten. Detta måste lösas.
Men sedan urartar det. Nu det är majoriteten kvinnor som är hemma med sina barn, enligt Svd, så känns det som en mentalitet: "nej men nu måste faktiskt mannen vara hemma lite, stackars lilla kvinna som måste vara hemma och offra sin karriär". Och detta är bara ett exempel på samma mentalitet. Om samhället skulle lösa detta och det resulterar i femtio femtio procent, är vi nöjda då? Hamnar vi något slags upplysningstillstånd och når jämställdhetens nirvana? Vad ska denna hälfen män hälften kvinnor överallt resultera i?

Jag tror att nu när människor har samma förutsättningar (nästan i alla fall) för att göra det som de själva vill kommer samhället att bli mer "jämställt". Men måste vi uppnå en total jämställdhet?
Det som glöms bort i det hela är att vi först och främst inte är ett kön utan att vi först och främst är människor. Jag går inte runt och tänker att jag är kvinna, jag är människa! När vi börjar se människor som människor och inte märker på skillnader då kommer samhället uppnå en verklig jämlikhet som inte nödvändigtvis måste innebära 50 procent kvinnor och 50 procent män inom varje institution.