Det svider i gommen utav rosendalskaramellerna. Det svider lite i hjärtat också, att behöva lämna det fjärde hemmet ytterligare en gång. Men precis som med ett riktigt hem är man välkommen tillbaka när som helst.
Livet har sin gång på Rosendal trots att vi inte går där längre, men som tur är, är vi saknade och inte allt för mycket har förändrats.
Och helst skulle jag vilja komma tillbaka redan i morgon.
Tack Rosendal och alla lärare för de tre underbara åren!
Det går aldrig att säga tack tillräckligt många gånger.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar