måndag 23 februari 2009

Larmet är min stalker

När jag gick på Gränbyskolan i årskurs åtta, om jag minns rätt, så ringde brandlarmet titt som tätt. Det var mordbrand, fyverkerier i ventilationen och toalettpappret förbjöds (så att man inte kunde tända eld på det i alla fall). Detta lugnade ner sig när vi (89:or) blev de stora niorna.

På Rosendalsgymnasiet var saker och ting annorlunda, där gick brandlarmet en gång och då på grund av ett helt oskyldigt bastuanvändande. Dock hade vi brandövningar lite då och då, då datarösten talade om för oss att "brand har utlöst i byggnaden, lämna byggnaden" och lite plingande. Då fick Ida stå utan skor i snön, eller på en bricka som gled omkring.

I dag på Södertörn öppnas dörren mitt under min första hinduismföreläsning och de berättar att brandlarmet går men att det inte hörs i korridoren som vi var i. Det var nog det sämsta utrymningsarbetet någonsin. Man klädde på sig plockade ihop och ställde sig i kö. För att sedan lemmeltåga ut. Sedan fick vi stå ute i en kvart för att sedan gå in igen. Vad som hände vet jag fortfarande inte.

Inga kommentarer: