Trots att min uppsats är långt från klar infinner sig ett lugn inom mig när jag scrollar igenom dokumentet. Det är hela situationen som skapar lugnet. Simon and Garfunkel i spellistan. Dunkel julbelysning. Den sovande katten i fotöljen mittemot mig. Stefans mummel i ventrilo. Lätta fingrar som knapprar på tangetbordet. Jag njuter för en stund av hur härligt det kan vara att skriva på en uppsats.
Men, det finns ett men i idyllen. Att ta fram pappret med kommentarer på min text. Det raserar lugnet och stressen börjar picka på mitt inre lugn. Jag blir förvirrad, lämnad mellan mina egna åsikter om vad som bör göras och vad andra anser att jag borde göra. Ingen tydlig linje existerar längre och allt förvandlas till ett tilltrasslat garnnystan. Lugnet är som bortblåst.
Det är just därför jag aldrig vill att andra ska läsa det jag skriver förrän jag är helt klar. Det ska vara i min egen definition perfekt innan någon ska få läsa och lämna kommentarer. För då kan jag avfärda alla kommentarer med att jag anser att det minsann är perfekt. Det är en dålig egenskap, jag vet. Nu ska jag försöka läsa igenom pappret med kommentarer utan att falla in i ett förvirrat tillstånd. Jag ska behålla lugnet och den härliga atmosfären som jag befinner mig i just nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar