Att vara journalist - eller inte

Det känns som att det enda jag tjatar om (förutom katterna) är att jag snart är färdigutbildad. Fast det är ju dessa tankar som snurrar i mitt huvud och det är egentligen väldigt stort, i alla fall för mig. Jag har alltid levt i skolans värld och oftast älskat den. Nu är det snart slut på den delen av mitt liv (förutom c-kursen i religionsvetenskap, som är som min snuttefilt och säkerhet när jobben sinar).

Det sista som händer är ju att jag ska bli klar med mitt examensarbete och sedan vara på praktik i tio veckor. Den här terminen är nog den roligaste hittills på programmet. Trots all ångest som naturligt kommer med när man ska göra något själv känner jag en sådan otrolig lust till mitt arbete. Även om jag oroar mig för intervjuer och att handen darrar när jag tar upp telefonen ska ringa viktiga samtal, växer jag in i rollen som journalist. Klyschigt. Men jag vet att det kommer att komma en dimp snart, när jag bara vill kasta ut datorn och pärmen med alla papper. Prestationsångest och skrivkramp, men varför ska jag tänka på det nu? Just nu ser jag framemot att göra en intervju om någon timme, förbereda inför de intervjuer jag ska göra på fredag.

Snart ska jag börja kalla mig för journalist och inte för journaliststudent.