Det är möjligt att jag bara är sentimental. Att jag genom att läsa de texter jag nyss hittade färdas tillbaka till en annan tid och en annan plats. De texter som jag nyss hittade minns jag knappt att jag skrev. Vissa minns jag, andra minns jag inte alls. Jag kollar om det är min signatur under, och det är det, men jag minns dem inte. Jag minns knappt mig själv. Det är nog sentimentalitet.
Det är korta noveller och det är dikter. Jag kan inte avgöra om de är bra eller inte. Jag kan inte sudda ut författaren även om jag inte minns de stunderna jag skrev, men det var jag. Hur ofattbart är det inte, att bara glömma. Vissa av dem är skoluppgifter, fast är väldigt utlämnande för att vara det. Andra är bara skrivna ändå.
Jag vet inte hur jag ska förhålla mig till dem. Om jag ska skriva under dem ytterligare en gång, eller om jag ska lämna dem i en mapp. Men det är något med de här texterna. De väckte något i mig som jag trodde var borta. Det är knappt att jag vågar testa om det fortfarande finns i mig det blir en ångest av en sådan skaparprocess - ett personligt prov.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar