Om ideal

Det här är något jag har tänkt att skriva länge. Fast inte allt för länge, för det var inte för så länge sedan som jag insåg hur det var.

Det finns vissa grundsaker som vi måste vara överens om, till exempel att män och kvinnor är lika mycket värda och att det egentligen inte finns något som skiljer oss åt som personer. Ni som tror annorlunda kan till exempel läsa den här debattartikeln.

Nu till saken.

Det finns en modell om hur vi ska vara. Inte bara om hur vi ska vara som människor utan även hur man ska vara som kvinna och som man. Strukturer som gör att vi behandlas och behandlar varandra olika och förväntar oss att vara sådana. Vanligt i reklamfilm är att kvinnan ska ta hand om barn, tvätt och där på vara utan hår förutom på huvudet, där ska håret vara långt. Kvinnan ska även se ut på ett visst sätt och bete sig på ett visst sätt och även om mannen finns sådana mallar. Mannen dricker öl, rakar sig och får kvinnor, borrar och sågar och då och då går han med andra män i grupp till dramatisk musik.

Reklamen är bara ett exempel som säger åt oss hur vi ska vara som personer och människor. Jag ska se ut och agera på ett speciellt sätt för att bli accepterad för den person som jag är.

Dessutom förväntar jag mig att bli denna person. Det är här som polletten trillade ner för mig. Det finns attribut som jag som kvinna förväntas ha enligt samhället, en modell jag förväntas att passa i. Vad händer då om jag inte kan identifiera mig med den här modellen, är jag inte kvinna då? Är det fel på mig eller på dessa strukturer som vill stöpa mig i en viss modell.

En miniatyr av en byggnad ställs fram för att visa på att det här ska vi bygga. Modellen visar en smal och ringlande byggnad. Alla i rummet nickar instämmande och beslutar att så här ska byggnaden se ut. Nu kan bygget påbörjas. Det tar lång tid och till sist står bygget klart, men byggnaden är inte alls smal och ringlande som modellen utan den är snarare fyrkantig. Då antar man att något har gått fel och man blir besviken. Det blev inte alls som man hade förväntat sig.

Det är liknande med ideal och modeller. Jag växer upp och strävar efter ett visst ideal om hur jag ska se ut och vara. Efterhand märker jag att något har gått fel. Låren ser inte ut som låren ska. Håret är inte alls så där luftigt som det ska. Och jag kan inte ens baka, som jag borde kunna?!

Vi känner att vi inte räcker till. Hur långt är vi beredda att gå för att rätta till oss själva för att passa in i modellen?