Myten om möjligheterna

Jag har alltid känt mig trygg i skolan och har alltid identifierat mig som, antingen plugghäst i mina yngre dagar, och de senaste åren som student. Nu är jag inte längre student. Det innebär att jag måste omdefiniera min egen existens och vardag till mångt och mycket.

Därför sitter jag nu här när hösten kommer smygande utan en vardag. Vanligtvis skulle en ny termin börjat och mycket av min tid skulle ha ägnats på tåg och i Stockholm. 

Men nu har kommit till den punkten som jag har trånat efter: jag kan göra vad som helst! Möjligheterna är oändliga, eller?

Jag skulle kunna räkna upp minst fem saker som jag skulle kunna tänka mig att göra. Dock känns alla dessa punkter mer eller mindre omöjliga. Först och främst krävs det pengar för att överleva. Då pratar jag inte om pengar i överflöd, men jag har ett behov av att ha ett boende. Dessutom kan det faktiskt vara bra att äta då och då.

Under sommaren har min tid ägnats åt att skriva personliga brev, slipat på CV:et och luskammat internet på eventuella anställningar. Tanken om att jag kan göra vad som helst har hela tiden varit avlägsen. Istället har jag kämpat för att kunna tillfredsställa de första stegen i Mazlows behovstrappa.

Nu har jag fått ett extrajobb. Det är inget som generar stora summor, men det är något som jag med mycket slit förhoppningsvis kan betala hyra och lite mat med.

Och nu ska jag klura ut vad jag ska göra i framtiden.