Den eviga jobbjakten

Jag har det senaste året skrivit över 100 personliga brev till potentiella arbetsgivare. Efter att ha gått bet har jag nu börjat revidera både CV:t och sättet som jag har skrivit de personliga breven på. Jag har nu uppdaterat CV:t och byggt på det med ungefär en sida.Tidigare körde jag stenhårt på sparsmakat. En idé om att sticka ut hakan som tydligen inte har fungerat. Vill de ha information ska de väl få det, och det i överflöd.

Däremot kräks jag nästan på de där personliga breven. Efter lite klassisk googling har kommer jag fram till att jag inte får vara för abstrakt men inte heller för personlig. Jag ska vara konkret men bädda in allt i fluffiga, men ack nej inte abstrakta formuleringar. Jag ska visa intresse för arbetsgivaren utan att fjäska och sälja mig själv utan att skryta. Självklart får jag inte börja brevet med: Hej, jag heter Michaela.

Det är urbota löjligt. Jag förstår att arbetsgivarna har en svår uppgift att sålla bland alla CV:n och personliga brev. Fast det måste faktiskt bli ännu svårare nu när det hela har standardiseras. Med ett knapptryck kan vi alla skriva dessa hippa och häftiga CV:n och personliga brev som utlovar att ge oss våra drömjobb.
Ändå sitter jag här 100 ansökningar senare utan jobb.