Ny vecka ny uppgift...

Nu måste jag fly Uppsala för att få något skrivet på mitt reportage. Ångest, ångest, prestationsångest, välkommen till mitt liv, hoppas att du bara är på artighetsvisit. Reportaget känns alltså inte alls okej. Synd att min första idé gick i stöpet. En vecka till så hade det gått vägen.

Varning

Inte bra, inte bra, inte bra...
Vi gör en film av en bok som är bra. Då tar vi bort halva boken. Tar bort några personer och lägger deras handlingar i andras händer. Sedan ändrar vi lite i storyn så att hela poängen förstörs.
Så tänkte man när man gjorde filmen Änglar och demoner.
Kolla inte på den!

Lördagsmys

Hemmakväll med stefan. Jag har gjort fruktsallad.

Vill inte bliva stur - del ett

Jag kollar på Bumbibjörnarna. Det får man inte göra när man är vuxen, eller kolla får man väl, men inte tycka om.

Som vanligt orolig

Är ungdomar ute när det regnar? Nej, eller jag var inte det.

Jag börjar bli orolig att mitt reportage bokstavligt talat ska regna bort.

Journalistiskt intressant, vad f*n är det?

Snart ska jag åka till Uppsala. Ska göra lite research först. Jag får total prestationsångest av vår uppgift. Det känns som om jag inte alls kommer att nå upp till den där osynliga ribban. Och även om jag hinner med deadline, så kommer jag att bli skjuten på grund av att jag inte nådde den där osynliga tråden.

Kanske lite överdrivet.

Vi har lektion i aulan. Det känns väldigt stort och vi är väldigt få.

Hjälp mig

Jag är i behov av en reportageidé! Brainstorma med mig. Smsbomba mig med saker som ni stör er på, verksamheter som är trevliga, eller bara något som ni vill läsa om.
Just nu känner jag mig som världens tråkigaste människa utan åsikter och som inte har ett enda intresse.

Två veckor kvar av tonårslivet

Om två veckor fyller jag 20 år. Två veckor har jag alltså på mig att bete mig så ungdomsfullt som möjligt. Kanske ska man testa på tonårstrots?
Sedan är jag vuxen. Jag kan handla på systemet och åldern slutar inte på "ton" längre. Snart slutar jag räkna åren. Det är en ljus tid jag har framför mig.

Förbannad hisstystnad

Förut kunde jag åka helt själv i hissen. Stötte inte på en kotte, kanske någon byggarbetare då och då. Nu är det massa studenter och folk som envisas komma precis när jag gör det. Jag håller upp dörrar, vi väntar på varandra när den andra ska hämta post. Artiga nickningar utbyts men inget mer. Sju våningar upp eller ner står vi tysta och sneglar åt varsina håll. Nick igen när en går av.