Gott nytt år

Saker som jag stör mig på dagligen

• att min standard webbläsare inte kan öppna min skolmejl
• att Brunchrapporten sänds på olika tider
• att man måste gå in på twitter hela tiden för att orka läsa allas tweets
• att jag måste formatera min dator
• facebookstatusar som: "I dag är det torsdag", "snart är det jul", "god morgon" och så vidare

Stress och strass - töntigt som fan

Har korrläst och skrivit om och rätt hela morgonen. Nu ska jag och min nya elefant ner på stan och handla lite julklappar. Även om det är bestämt att det är julklappsfri jul måste jag gardera mig. Jag litar inte på familjen.

Jag måste skynda mig för jag har gjort upp en plan. Den består egentligen endast av att stiga in i någon affär precis när den öppnar. Allt för att slippa julrusch.

Tankar mitt i snön

Halva min familj är i Thailand just nu. Jag blir avundsjuk när jag tänker på solen som värmer, havets brus och de underliga dofterna. Jag blir ressugen när jag tänker på alla platser som jag inte varit på än, alla de mataffärer jag inte har varit inne i än, alla de gator som jag inte har satt min fot på och alla vinklar av himlen som jag inte har sett än. Jag har några måste resor, resor som jag måste, måste göra.

• Roadtrip i USA
• Backpacka i Mellanöstern
• Backpacka i Asien
• Tågluffa i "Västeuropa"

Men så länge får jag tänka tillbaka på alla fina resor som jag har gjort hittills. Om man klickar på resor-kategorin kan man läsa inlägg från bland annat någon Thailandsresa och tågluffen i somras.

Vackert

Jonas Hassen Khemiris text Jag ringer mina bröder är något av det vackraste jag har läst och hört på länge. Det är bättre än musik, formuleringar och uppbyggnad som berör rakt in i hjärtat. Han fångar med ord upp det som har betydelse. På ett magiskt och vackert sätt. Det är inte roligt, det är inte sorgligt, inte ens snyggt för det är vackert.

Nästan perfekt

Trots att min uppsats är långt från klar infinner sig ett lugn inom mig när jag scrollar igenom dokumentet. Det är hela situationen som skapar lugnet. Simon and Garfunkel i spellistan. Dunkel julbelysning. Den sovande katten i fotöljen mittemot mig. Stefans mummel i ventrilo. Lätta fingrar som knapprar på tangetbordet. Jag njuter för en stund av hur härligt det kan vara att skriva på en uppsats.

Men, det finns ett men i idyllen. Att ta fram pappret med kommentarer på min text. Det raserar lugnet och stressen börjar picka på mitt inre lugn. Jag blir förvirrad, lämnad mellan mina egna åsikter om vad som bör göras och vad andra anser att jag borde göra. Ingen tydlig linje existerar längre och allt förvandlas till ett tilltrasslat garnnystan. Lugnet är som bortblåst.

Det är just därför jag aldrig vill att andra ska läsa det jag skriver förrän jag är helt klar. Det ska vara i min egen definition perfekt innan någon ska få läsa och lämna kommentarer. För då kan jag avfärda alla kommentarer med att jag anser att det minsann är perfekt. Det är en dålig egenskap, jag vet. Nu ska jag försöka läsa igenom pappret med kommentarer utan att falla in i ett förvirrat tillstånd. Jag ska behålla lugnet och den härliga atmosfären som jag befinner mig i just nu.

Nu spyr jag på min uppsats

I nuläget är jag arg, galen och frustrerad på min uppsats. Vad har jag gett mig in på?! Varför har ingen hindrat mig? Jag känner mig dummare än en antilop med huvudet i ett lejongap.

Jag sliter mitt hår och förvirringen känns total. Nu börjar jag i fråga sätta allt, absolut allt. Ingenting går obemärkt förbi. Just nu funderar jag på att radera helvetet och aldrig mer titta på det. Jag börjar fundera på kapitlens innebörd och vad som faktiskt räknas till resultat och vad som räknas som analys. Är inte analysen en del av resultatet? Eller nej, men är inte slutsatser resultatet? Uppgivenheten smyger sig på och att trycka på den där delete-knappen känns allt mer lockande.

Ska vi sluta som vänner?

Jag inser att jag har en sådan hatkärlek till min c-uppsats. I ena stunden skulle jag kunna slänga den i papperskorgen, vända på klacken med hoppet om att aldrig mer få se synen av den igen. Jag får vibbar om misslyckande från den som att den hånar mig och säger: jag är ju alldeles för komplicerad för dig. Andra stunder älskar jag den och vilka möjligheter den ger mig. Den öppnar dörren till "en helt ny värld", och tänder en gnista hos mig och väcker mitt engagemang till liv.

"Papper, papper, papper. Jag drunknar i papper."

Ser ni Harry Potter-samlingen? Nu blev jag sugen på att läsa HP.

Nu sitter jag här äcklig och osminkad och allmänt "student i slutet på sin c-uppsats"-ig. Jag satte en gräns med vissa saker som jag skulle ha klart till klockan åtta, och det verkar ju nästan gå vägen. Skrev just om min bajsnödiga inledning och det stod inte ens med på listan.

Det är tur att det är lan här hemma annars skulle jag nog aldrig orka hålla ut. Vi sitter tysta förutom när de pratar i ventrilo eller säger något till varandra eller när jag pustar över någon försvunnen artikel. Jag har suttit här i nästan tolv timmar snart och träsmaken börjar göra sin påmind, men några till timmar ska jag hålla ut.

Cheers bloggen!

Nu har jag förstått bloggen syfte. Den existerar för att jag ska kunna värma upp mig och komma ur slingringa formuleringar. Jag har suttit och läst och antecknat hela förmiddagen och nu när jag ska skriva på min uppsats står det helt still och jag kan inte ens formulera en mening. Så nu bloggar jag för att förhoppningsvis komma ur tradigheten.

I natt somnade jag vid tre tiden. Cheers visades på tv och intromusiken slog emot min trötta hjärna. Den var så fin och jag började tänka på hur mycket jag skulle uppskatta att vara på ett ställe där alla kan mitt namn.