Den eviga jobbjakten

Jag har det senaste året skrivit över 100 personliga brev till potentiella arbetsgivare. Efter att ha gått bet har jag nu börjat revidera både CV:t och sättet som jag har skrivit de personliga breven på. Jag har nu uppdaterat CV:t och byggt på det med ungefär en sida.Tidigare körde jag stenhårt på sparsmakat. En idé om att sticka ut hakan som tydligen inte har fungerat. Vill de ha information ska de väl få det, och det i överflöd.

Däremot kräks jag nästan på de där personliga breven. Efter lite klassisk googling har kommer jag fram till att jag inte får vara för abstrakt men inte heller för personlig. Jag ska vara konkret men bädda in allt i fluffiga, men ack nej inte abstrakta formuleringar. Jag ska visa intresse för arbetsgivaren utan att fjäska och sälja mig själv utan att skryta. Självklart får jag inte börja brevet med: Hej, jag heter Michaela.

Det är urbota löjligt. Jag förstår att arbetsgivarna har en svår uppgift att sålla bland alla CV:n och personliga brev. Fast det måste faktiskt bli ännu svårare nu när det hela har standardiseras. Med ett knapptryck kan vi alla skriva dessa hippa och häftiga CV:n och personliga brev som utlovar att ge oss våra drömjobb.
Ändå sitter jag här 100 ansökningar senare utan jobb.

Sommar 2012 - allt det andra

Det har verkligen varit ett rätt hyfsad sommar för min del. Jag har varit i sommarstugan och "rastat" katten. Vi  satt inne och kollade på regnet och nästan klättrat på väggarna i ren tristess. När har vi annars möjligheten att göra detta om inte i sommarstugan?

Jag började baka bröd. Något som jag tidigare har varit livrädd för, främst för all skrämsel kring den känsliga jästen. Och jag lagade världens godaste lasange, och jag överdriver inte när jag säger att det faktiskt var en av sommarens höjdpunkter.

Dessutom har jag hunnit med flera småutflykter, bland annat till Öregrund och Hjo. Och i mitten av augusti började jag plugga, nästan precis samtidigt som jag gav mig ut på svampjakt. 

"Snow Man and the Huntsman"

För en vecka sen såg jag Snow White and the Huntsman, eller som jag råkat säga flera gånger: Snow Man and the Huntsman. Vilket egentligen är en mer passande titel efter att ha sett filmen. Som titeln antyder får Snow White aldrig bara vara Snövit.

Visst finns det potential i historien; två starka kvinnor som utkämpar en kamp om kungariket. Men Snövit får  en försupen jägare som hjälp och den enda vettiga scenen med honom i är när han skär av hennes klänning. Vilket är ett helt opassande plagg när man vandrar i skogen. Dessutom förstår tittaren att deras relation bubblar av kärlek fast av väldigt oförklarliga anledningar, förutom att han är en man och hon en kvinna.

Självklart räcker det inte med jägaren och för att ta ytterligare fokus från de kvinnliga karaktärerna slänger de in "den gamla barndomsvännen". En av manligt kön. Därför kan han (självklart) inte förbli en vän. Även här kommer en kärlekshistoria in i bilden. Eftersom en kvinna och en man kan inte vara vänner.

För att sammanfatta har vi nu en Snövit, en jägare och en barndomsvän, ett triangeldrama som tar över historien om en stark kvinna som slåss för kungariket. 

Att den onda drottningen i sin strävan efter ungdom och skönhet förgör ett helt kungarike behandlas inte djupare på grund av att de hjältemodiga männen ska ramla omkring i skogen och tråna efter Snövit.

En film som hade potential att bli en ny Spiderman eller en Batman slutar som Bridget Jones i fantasymiljö. För när det handlar om kvinnor finns det väl inget viktigare än kärlek, eller? 

Sommar 2012 - Öland Roots

Nu är väl tiden inne att sammanfatta denna sommar. Det har varit en väldigt underlig sommar. För det mesta har jag legat utslagen inne och tittat på det tjocka molntäcke som har varit signifikant för den här sommaren.
Som tur var tröttnade jag på att sitta inne och gav mig ut på lite äventyr. I juni åkte jag på Öland Roots, vilket som namnet avslöjar är en reggeafestival på Öland. Jag bjuder på en bildbomb. 

Jag och Stefan hade världens minsta tält. Vi fick inte alls plats.

Nere på stranden kunde man dansa hela natten lång till bra musik och ljudet av vågorna.

Det var soligt och då var jag lycklig.

Vi blev väldigt populära genom att vi byggde en barkbåt.

Självklart var vi på en massa spelningar. Ibland så stod jag och dansade helt själv i publikhavet och fick genast nya bekantskaper.

Ska inte bjuda på allt för många bilder på scenen, men här spelar Rootvälta.

Det började regna och jag var väl förberedd med regnjacka, regnponcho och gummistövlar.

Fast Öland bjöd också på några riktigt fina solnedgångar.

Nere på stranden kunde vi sitta nästan hur länge som helst. I alla fall när solen sken.

Vi byggde ett regnsydd i ösregnet, så här såg campet ut dagen efter.

Ny framtid

Igår arbetade jag mitt sista arbetspass på hemvården. Det är inte utan delade känslor som jag slutar där. Delvis måste jag gå vidare i livet och få nya erfarenheter, men samtidigt har jag träffat så otroligt många fina människor under mina månader där. Både kollegor och vårdtagare. Personer som med sina erfarenheter har fått mig att växa som person. Jag har tidigare sagt att jag aldrig skulle kunna tänka mig att jobba inom vården. Att jag som person inte skulle passa i yrket, men jag hade nog fel, för helt värdelös har jag nog inte varit. Och jag har inte vantrivts, i alla fall inte med arbetsuppgifterna. 

Nu är det i alla fall högtid för nya äventyr. Igår när jag kom hem möttes jag av ett positivt antagningsbesked. I höst sätter jag mig i skolbänken och vidareutbildar mig till webbredaktör. 

Det är som kärlek

Nu har jag dammat av skrivblock och användbara böcker och sitter nu och strukturer upp ett grävande reportage. Ännu är jag i första researchstadiet, då gäller det att sätta sig in i ämnet och sedan göra en mall för arbetet. Den stora frågan är: vad är grejen? 

Dessutom gör jag kontaktlistor, frågeformulär och tankekartor. Jag har samlat en massa rapporter och utredningar i en mapp. 

För ett tag sedan skrev jag på twitter att grävande journalistik är som kärlek; jag vet inte riktigt om det ska gå vägen, men satsar ändå fullt ut. 

Jag ljög

Det blev inte alls en ledig dag som planerat. Istället ska jag åka och jobba ikväll. Det saknades personal så jag blev inbeordrad. Inte direkt vad jag hade planerat denna fredagkväll. Jag har i alla fall fått lite vettigt gjort idag och plockat fram sommardojjorna från källaren. 

Utmattad

Nu ligger jag på spikmattan och har hjärtklappning. Har gjort i ordning en kopp te och ska mumsa i mig lite choklad. Måste varva ner, eftersom jag efter en hektisk jobbvecka är ledig i helgen.
Det här var liksom bara en liten uppdatering för att visa att jag lever och finns på riktigt. Även om det känns som om jag befinner mig i limbo för det mesta.

"De pengar man äger är ett medel till frihet; de som man jagar efter ett medel till slaveri."

Nu struntade jag i vad allt budget heter och slog till på en ny dator. Min gamla hederliga vid namn Ariel har sjungit på sista refrängen i snart ett år. Jag har varit tvungen att använda ett externt tangentbord eftersom tangenterna ramlat av och slutat fungera. Den stänger av sig själv jämt och ständigt. Det hela har gjort mig otroligt omotiverad till att skriva och frilansa. I princip allt surfande har skett via min iphone det senaste halvåret.
Det förklarar min eufori till att låta fingrarna dansa över tangentbordet. Ett där jag kan skriva M och . utan att använda mig att ctrl c och v.
Fast jag måste medge att det tar mig emot att jag finner lycka i nya prylar. Datorn var ju faktiskt inte det enda som jag spenderade pengar på. Projektet balkong skapades idag vilket innebar en tur till diverse möbelaffärer, dessutom måste jag ordna med lite grönska. Och så måste vi ju...
Jag bör nog inte ens nämna att jag faktiskt känner ett starkt begär efter en systemkamera.

På vift

Idag är jag ute på vift. Har varit förbi en secondhand-affär och köpt blomkrukor och lite krimskrams. Nu är jag hemma hos mamma och vi ska mysa.