Hola, hablo español

Med spanska prov på onsdag har jag kommit till insikt. Nämligen, det är inte kul. Tidigare har jag tyckt att spanska faktiskt har varit ett trevligt ämne. Nu är jag äldre och klokare, typ. Jag menar absolut inte att spanska är jätte tråkigt och helt veder värdigt. Det är kul när man kan, men tiden innan är tråkig och trölig.
Det finns andra ämnen som inte toppar listan, men det kan i alla fall bidra till någonslags "aha-upplevelse". Om man tar Matte-c till exempel. Inte min favorit kurs, men när man väl föstod att där derivatan korsar x-axeln har funktionen sina extrempunkter jublade man i alla fall. Likadant är det med naturkunskap-B. Människokroppen inte direkt überintressant för en journalistikelev, men ändå fanns det små höjdpunkter. Då man faktiskt insåg hur osmos fungerar.
Åter till spanskan, där finns det ju ingenting. Allt är bara konkret och äckligt. Inte ens med grammatiken kan man få en "aha-upplevelse", för allt bara är så punkt. Det går inte direkt att lära sig grammatikreglerna utantill heller för ibland stämmer inte exempel vid tillämpning.
När man väl talar går det inte heller att tänka: "aha, nu säger jag siempre que och det kommer en bisats, nämen då ska jag ju böja verbet enligt konjunktiv". Det hinns inte med.
Glosor ska jag inte ens börja tala om. Finns det nå mer tidsförödande än att sitta och traggla ord, upp och ner fram och tillbaka. Om och om och om och om igen.
Den riktiga höjdpunkten med spanska är när man redan kan.
El genuino punto culminante de español es cuando ya se puede.