Middag med Sune

Nu kommer en redogörelse för gårdagens julbord. Klockan 17.00 var jag på Atlanis (som jag tror det hette) för alla uppsalabor ligger det mittemot dragarbrunnsgallerian. Var där som en så kallad respektive, till min pojkvän Stefan. Vars jobb hade inbjudit till denna festliga tillställning.

Trots att jag nu förmodligen är invand repsektive var jag otroligt nervös. Det blir en sådan kontrast i beteende. När jag är med mina jämngamla vänner kan jag säga iprincip vad jag vill och handla hur jag vill. Förmodligen skulle jag kunna göra det även här, men det ploppar upp någonslags brandvägg hos mig. Medelåldern är väl cirka 33 år på företaget och med mina 18 känner jag mig inte direkt hemma. Känslan kan liknas med att hälsa på pappas jobb. Alla är trevliga, för vuxenkommunikation med en, ändå vet man att man ses som yngre och mindre världsvan.

Jag tror inte att det är så i det här fallet, utan problemet ligger hos mig själv. Att jag faktiskt inte känner mig så vuxen som andra antar att man är. Jag har nog fortfarande en liten fjortis i mig och antagligen mycket naivitet att arbeta bort. Freud skulle säga att mitt undermedvetna spelar mig ett spratt och för en gångs skull håller jag med.

Trots mitt undermedvetnas enivshet att göra mig nervös, klarade jag mig. Rusade om kring bland patéer och sill, precis som i Sunes jul. Dock är jag inte vuxen nog att äta varken sill eller patéer. Det blev lax, och sedan hederliga janssonsfrestelse med köttbullar, prinskorv, och rödbetssallad (aka rövbetssallad enligt min lillebror).

Så reslutatet av gårdagen var att jag förde upp saker till mitt medvetna och att den första julmaten gick genom min matspjälkningsapparat.