Syrlig thaigryta

Apropå ledighet och mysiga saker att göra så tittar det in gäster titt som tätt i nya lägenheten. Och jag är inte den som misstycker. I förrgår bjöd vi två av syskonen på middag samtidigt som de fick agera smakråd eftersom jag är på jakt efter nya glasögon.
I alla fall så lagade jag en variation på en thaigryta som jag och mina tjejkompisar lagade för någon vecka sedan.

Det man behöver är:
Kyckling eller fläskfilé
Kokosmjölk
Buljongtärning
Vitlök
1 Lime
Färsk ingefära
Röd currypasta, cirka en matsked
Chili
Paprika, lök (purjolök eller/och gullök), minimajs, vattenkastanjer, broccoli, morötter eller vad man nu tycker om. Det är inte så noga.

Och så här gör man:
Skär kyckling eller fläskfilé i mindre bitar och bryn i stek/wokpanna. Tillsätt pressad vitlök (jag tog fyra klyftor), riven ingefära, currypastan, och eventuell chili. Låt fräsa ett tag. Lägg i buljongtärning och jag öste på någon deciliter vatten och lät reducera. Sedan häller man på kokosmjölken och har i lime och zest(skalet). Medan man låter det koka ett tag så kan man hacka grönsaker och lökar och vad det nu man tycker om och sedan ha i det med. Låt koka tills grönsakerna fått rätt koncistens, det är ju också en smaksak.
Bara att servera med nudlar, ris eller vad man vill. Jag hade även i några stänk fisksås för sältan.

Vardagen

Ibland är vardagen otroligt mysig och givande. Jag kan känna en frihet som jag inte kände när jag pluggade. Villkorslös ledighet. Det finns inga måsten och inga borden. Jag kan göra precis vad jag vill en kväll, dag eller eftermiddag som jag är ledig. Eftersom jag hittills har haft ett oroligt år arbetsmässigt har jag inte fått möjligheten att slappna av utan ständigt jagat efter pengar för att överleva. Därför kom den här ledigheten som en chock. Vad ska jag göra egentligen?

Nu har jag hittat några favorit sysselsättningar förutom att dega i soffan och titta på serier som Homeland och Once upon a time. Jag har börjat läsa böckerna i min klassikersamling eller så kan jag sitta i köket och lyssna på min nya spotifylista eller mina favorit podcasts. Det finns så mycket som jag inte hade ro till tidigare. Nu när lönen har kommit ska jag köpa stickor och garn och börja sticka.

Tiden bara rusar fram

Just nu snittar jag på ett inlägg per månad på bloggen vilket är ett dåligt snitt för någon som tidigare bloggade upp till tre gånger per dag. Oavsett om jag säger att det ska bli ändring på den fronten så verkar det inte hända någonting. Trots allt finns det jättemycket att skriva om.
Januari har varit en hektisk månad med flytt och en massa jobb. Första veckorna på året bodde jag och S på Ikea och på diverse möbelbutiker. Sedan började mitt heltidsvik på hemtjänsten och som jag har slitit de senaste veckorna. Och imorgon inleds den sista veckan på detta stressiga schema.
I februari kommer jag förhoppningsvis ha mera tid över för skrivandet för då kommer jag endast gå på 60 procentsschema. Och jag vill så gärna visa världen hur vi bor nu för det är nästan för mysigt. Genomgång med bilder på varje rum utlovas för de som inte har vägarna förbi.

Julafton

Månaden som försvann

November har varit en hektisk månad. Jag har i princip bara har hunnit sova mellan arbetspassen. Därav min frånvaro från bloggen och nästan ännu värre från mitt sociala liv. Jag och S har knappt hunnit umgås mer än att byta några få ord innan han somnar när jag kommer hem på kvällen. Eller om han råkar väcka mig på morgonen. Vi går för det mesta om varandra eller så jobbar jag dubbelpass på de olika jobben.

Även om jag mestadels är otrolig trött och att mitt sociala liv drabbas trivs jag med mina jobb. Nu får jag testa mina gränser och upptäcker sidor hos mig som jag inte trodde att jag hade. Det jag lär mig nu är något som jag alltid kommer att ha med mig.

Dessutom inser jag hur mycket jag saknar journalistiken. När tillfälle fås drunknar jag i diskussioner på Twitter och sociala medier om diverse reportage och journalistiska metoder. Och när hjärnan fortfarande orkar med så dyker det upp reportageidéer som sparas på hög.
Nu måste jag bara lova mig själv att ta tag i detta när tid och ork finns, annars får ni skrika högt och kidnappa mig ur min jobb-bubbla.

På återseende!

En ny vän

För den som håller koll på min twitter vet att jag i tisdags fick mitt körkort efter en nervpirrande uppkörning. Jag är överlycklig och har faktiskt ägnat de senaste dagarna åt att sitta i bilen. Det är en otrolig lättnat att kunna bocka av detta från min projektlista. Dessutom kanske jag är mer attraktiv på arbetsmarknaden.

Igår när vi var på City Gross och handlade lite så fick jag en vodoodocka av S. Han köpte den åt mig från en sådan där automat där man stoppar in en peng, vrider runt och väntar på att den lilla presenten ska trilla ner i handen. Det är nostalgi på hög nivå det. Och eftersom jag inte hade någon nyckelring för tillfället använder jag nu den lilla dockan som en nyckelring till nyckelknippan där det även sitter en bilnyckel nu för tiden. 

Att frilansa - del ett

Nu har jag tagit mig i kragen och nästan satt igång min frilansverksamhet. Eftersom jag brinner så otroligt för journalistiken ville jag självklart börja med att spåna artikelidéer och fastnade direkt i en mängd spännande SOU:er och rapporter. Men jag hejdade mig.
Innan jag kan grotta ner mig i annan byråkrati måste jag faktiskt starta ett företag. För att jobba gratis vill jag definitivt inte. Till en början läste jag på en massa på internet. Bland annat i häftet Starta företag - information och vägledning från myndigheterna, som finns på skatteverkets hemsida om jag inte missminner mig. Men den här informationen tog mig bara så långt och med förhoppningen att få lite mer konkreta svar bokade jag en plats på skatteverkets starta eget-kurs.
I dag var jag på del ett. Och nu sitter jag därför här med två nya häften att plöja igenom och dessutom en mängd blanketter att fylla i. Tyvärr var det inte mycket som blev mer konkret under just det här kurstillfället, men jag har förhoppningar att nästa kurstillfälle kommer att vara mer givande. Pluset var ändå att jag fick en spark i baken och faktiskt ser framemot då jag skickar min första faktura.

Väntan mot Västerås

Sitter just nu på en skumpande buss på väg mot Västerås för att gå på inflyttningsfest. Något som jag verkligen ser framemot men det känns lite jobbigt då jag just nu bevittnar solnedgången. För att hålla mig vaken lyssnar jag på Filip och Fredriks podcast, följer twitterflödet och ska läsa lite debattartiklar. Hur skulle jag klara mig utan min ajfån?

Bloggtips #1 Underbaraclara

Mina bloggvanor har ändrats på senaste tiden. Från ett flitigt användande av bloglovin där jag prenumererade på ett femtiotal bloggar till att  följa ett selektivt val av bloggare. De som enligt mina mått mätt håller måttet och inspirerar eller på annat sätt berör mig. Nu vill jag då och då dela med mig av mina favoriter i bloggosfären. 

Först ut är en bloggare som jag trillade dit för efter ett besök. Då hade jag faktiskt ingen aning om att hon faktiskt drev en blogg med många besökare och även hade program på Sveriges radio. Nu har hon bytt till en egen plattform så därför passar jag på att tipsa er som inte visste om denna underbara blogg men även er som måste hitta tillbaka.
Anledningen att jag trillade dit och att Claras blogg blev en självklarhet i mitt bloggläsande var blandningen mellan debattinlägg och snygga bilder och inspiration. Och efter hennes sommarprat i Sommar i P1 blev Clara en del av min vardag och jag som är livrädd för hus, landet och odling kan faktiskt tänka mig att i alla fall odla kryddor i en kruka på balkongen i fortsättningen. Det värsta som kan hända är ju att de stackars växterna dör.

 Länk: http://www.underbaraclaras.com

Så mycket kostar ett körkort? Svar A...

Vägen till att ta körkort är otroligt snårig, jobbig och dyr. På vissa punkter förstår jag byråkratin, säkerhet framför allt, ja visst. I andra fall blir jag så arg att jag bara vill ge upp och tro mig det har jag gjort ett antal gånger nu. Men efter ett tag, oftast ett halvår tar jag tag i saken igen.

Det första som stör mig är att det kostar så otroligt mycket. Vilket gör att det faktiskt är omöjligt för många att ta körkort om man inte vill dra på sig skulder eller om man inte, som jag, har en otroligt snäll mormor. Det är kostnader för tillstånd, obligatoriska kurser och så måste man ju nästintill köra på körskola för att bli godkänd på förarprovet.
Om man nu tycker att säkerheten är så viktig att man lägger till riskkurs efter riskkurs, varför görs det då inte finnas en bedömning på om man faktiskt är mogen nog att köra bil? Det skulle jag faktiskt kunna betala för.
En annan underlig sak som berör pengafrågan är varför alla körskolor är privata. Varför finns det inte ett enda statligt alternativ? Att företag är ute efter att gå med vinst är väl ingen hemlighet och inte heller skamligt, men varför kan jag då inte få ett alternativ att välja utbildning som faktiskt bara har som syfte att utbilda och att gå runt ekonomiskt.

Det andra som jag har problem med är examinationsformerna. Kunskapsprovet har jag i regel inget problem med förutom den lilla detaljen som för mig är ett väldigt problem. Jag har inget sifferminne. För mig är det i princip omöjligt att memorera hur många som dör i trafiken varje år, hur många viltolyckor som sker, hur procent av de som dör i trafiken som är män och så vidare. Och på vilket sätt är dessa siffror relevanta. Nu menar jag inte att informationen inte är relevant. Utan siffrorna, om det är 35 000 eller 20 000 viltolyckor? Det viktiga är väl att veta att det är sjukt många. Det jag ifrågasätter är faktiskt vilken kunskap som faktiskt är relevant.
Och nu till momentet som jag fasar för... Uppkörningen! Nu har jag aldrig kört upp, men det är för mig konstigt att bli bedömd utifrån relativa faktorer. Alltså en övning som jag klarar på ena uppkörningen kan jag faktiskt kugga på nästa, inte sant? Har man bedömts på ett moment och klarat av det så borde man rimligtvis vara godkänd på det. Om inte så faller hela bedömningsgrunden för uppkörningen. Eftersom man nu bedömer förmåga som faktiskt är beroende på situationer så borde man det faktiskt ingå en omkörning (omprov, ordvits) då man återigen ställs inför de övningar som man misslyckades med.

Och för att återgå till frågan om kostnaden så är det skamligt att det faktiskt ska bero på inkomst huruvida personer har rätt till att lära sig att köra bil. Det enda positiva är att det faktiskt är färre unga som tar körkort idag. Dock vore det mycket bättre om den siffran berodde på att körkort inte vore nödvändigt längre.